PUBLICERAD:6 SEPTEMBER, 2018 – flamman.se
9 september är startskottet
Jonas Sjöstedt (V) på valturné i Göteborg. Foto: Adam Ihse/TT.
Den liberala demokratin och dess marknadskapitalism är i gungning. Den tydliga spelfördelning mellan liberaler/konservativa och socialdemokratin som så länge har varit normen för det politiska samtalet och grunden för de flesta västerländska nationernas styre utmanas också. Människor känner en besvikelse över vad de upplever som en icke lyssnande politisk maktelit som enbart delar makten mellan sig. Denna alternerar mellan styre och opposition men drar egentligen åt ungefär samma håll.
Att människor i ökad utsträckning söker efter svar någon annanstans är givet. Men alternativen till status quo står mycket långt ifrån varandra.
Sverigedemokraterna är ett hot, inte bara mot den liberala demokratin utan mot all slags demokrati. Vänstern i sin tur vill snarare ha mer demokrati – över arbetet, ekonomin och andra viktiga delar av människors liv. Samtidigt är SD genom sin välfärdsfientliga politik också ett hot mot det som vänstern utgör hoppet för – en förflyttning bort från marknadens logik. De borgerliga opinionsbildarna vet detta och med ett växande vänsterparti märks det att insikten också nått väljarna.
I USA kan vi se det tydligt. En seger för Trump, med allt elände som det innebär, följs av ett fortsatt starkt stöd för Bernie Sanders och att den 28-åriga Bronxbaserade demokratiska socialisten Alexandria Ocasio-Cortezs vann Demokraternas primärval i New York. Att människor vill ha förändring på riktigt är givet. Det är det som skrämmer dem som har tagit makten för given och som har trott att de vann ideologiernas kamp.
Att människor vill ha förändring på riktigt är givet. Det är det som skrämmer dem som har tagit makten för given och som har trott att de vann ideologiernas kamp
Men den kampen är inte avgjord. Huruvida det är V eller SD som är det bästa alternativet för en bättre framtid vet vi, men det gäller att övertyga fler om det. Valet den 9 september är inte målet. Det är startskottet för den rörelse som på riktigt vill vara ett samhällsförändrande jämlikhetsalternativ för de breda massorna. För de som tror att en värld där vi bättre fördelar våra resurser är möjlig. En värld där människors livschanser inte begränsas av kön eller tjockleken på plånboken.
Vänsterpartiet har kommit en bra bit på vägen. Partiet leder kampen om att vara mest samtida, fräsch och mest trovärdig i sin kommunikation och i sociala medier. Ledningen har börjat inse att man måste våga stå upp mot socialdemokratin. Att kunna samarbeta och vara tydlig med vad man har uppnått samtidigt som man på ändå på saklig grund kan vara en kritiker av regeringen utifrån ett jämlikhetsperspektiv. Regeringschanserna mäts inte i hur accepterad man är av sina politiska motståndare utan av hur starkt förtroende väljarna har gett en. Samtidigt har väljarna en klarare bild än på länge av vad delar av Vänsterpartiets politik faktiskt skulle innebära i exempelvis frågan om vinster i välfärden och sex timmars arbetsdag. Men detta är som sagt bara början. De stora frågorna kvarstår även efter det val som kommer bli ett av Vänsterpartiets bästa. Vad vill partiet göra med den makt det får?
Hur är förhållandet mellan önskan om att regera och viljan att driva igenom socialistiska reformer? Vill man verkligen åstadkomma det som partiprogrammet slår fast måste man våga släppa sargen ytterligare och utveckla sin förmåga att stå upp när borgerliga och socialdemokratiska tyckare blåser orkan mot en – för det kommer de att göra. Släpper man sargen blir det tuffare ute på isen, men dit ut måste man för att kunna vinna matchen.
